MENY
Jag fick ett samtal för 4 år sedan (och några veckor för att vara exakt) av en gammal kollega som hade hittat en kattunge i sin båt.
Båten var i ett skjul som skulle rivas och båten skulle flyttas.
Min kollega hade vart där i tre dagar utan att se en mamma till ungen så han bad mig komma och kolla, antagligen för jag redan hade en katt sedan innan.
Vi tog fram en liten kattunge som låg långt inne under däck. Han hade nog precis öppnat ögonen för han var extremt liten och helt försvarslös.
Efter mycket om och men så valde vi att lägga kattungen på en filt utanför båten, men fortfarande i skjulet, för att se om den blev flyttad.
Men blödig som jag är så kunde jag inte släppa tanken på den lilla och jag åkte dit en dag senare för att kolla läget. Vi hittade honom igen, fortfarande ensam.
Eftersom skjulet var på väg ner så var det ett ganska lätt val när jag valde att ta med honom hem. Hade jag inte gjort det så hade han ingen framtid. Så jag chansade.
Jag åkte förbi ett djursjukhus med honom och dom bedömde att han var mellan 10-14 dagar.
Eftersom han hittades bland båtens fendrar så fick han det självklara namnet Fender.
Jag fick med mig mjölkersättning hem och instruktioner på hur jag skulle sköta om honom.
Första natten var ett helvete, han vägrade att ta nappflaskan. Jag fick lite hjälp av min mamma och äntligen fick vi honom att både äta och kissa.
Min lilla nya vän fick följa med till jobbet varje dag och blev omhändertagen av alla på mitt jobb. Han blev en favorit som hade besök hela tiden.
I 3 månader hade jag med honom till jobbet innan det var dags att låta honom vara hemma med Monroe om dagarna.
Nu är han 4 år och han är bland det bästa som hänt mig. Han är nöjd och glad, även om han inte alltid kommer överens med sin stora syster. Han har kommit till sitt hem.
0